Men vad är problemet

Är jag världens mest instabila människa för tillfället eller vad? Igår var en konstig dag, himla bra blandat med förjävlig. Vet inte riktigt vad som hände där på slutet, men helt plötsligt kände jag bara att det inte var såhär det skulle bli. Att det blev som det blev är ju bra, München är ju som sagt hur fint som helst, men det var ändå inte såhär det skulle bli. Jag, alldeles ensam i München. Visst, jag har ju Ylva, men det garanterar aldrig att jag inte är ensam, och hon åker ju tillochmed bort nästa vecka.

Hur som helst. Livet nuförtiden är faktiskt helt okej, ibland tillochmed bra. Men då kommer det dagar när det känns som om jag är tillbaka på ruta ett igen, och det är lika tungt varje gång. Jag är ensamhetsfobikern personifierad, och ibland tycker jag nästan att ensamhet är värst när man är mitt bland en massa människor, men ändå känner sig helt ensam inuti. Men det kanske är någonting man ska lära sig, att egentligen, i slutet så är man helt ensam, andra har fullt upp med sina egna liv, man kan inte räkna med att någon alltid ska vara där. Kanske iochförsig är bra för mig att prova på det här med att vara ensam, hade ju varit lite smått dumt om jag blivit ensam när jag var 55 och aldrig förut provat på det.

Nä, nu får jag förtusan rycka upp mig. Jag är väldigt nöjd med mitt beslut att stanna här, vi har en lägenhet försjutton och München är världens bästa. Att åka hit är nog det bästa jag kunde ha gjort när läget var som det var. Bara att ta mig i kragen och göra det bästa av situationen. Jag trivs hur bra som helst, även om jag kanske är lite instabil ibland. And, sometimes good things need to fall apart so that better things can fall together. Det är ju sanningen.